Valanalys av svenska riksdagsvalet 2006, av Dick Erixon.
Dick Erixon deltok på FRIdemokratenes høstkonferanse 07.oktober.
Tack för inbjudan – att diskutera politik med nordiska grannar är alltid kul.
Jag har fått två frågor att svara på: Vann de borgerliga därför att väljarna var trötta på Persson eller har de ett positivt mandat för förändring av betydelse? Och: Vad ska den borgerliga regeringen nu göra med sin valseger?
Om jag ska sammanfatta valanalysen i en mening lånar jag den från socialdemokratiske författaren och journalisten Anders Isaksson. Han konstaterade: «Tillväxt-Sverige vann över Bidrags-Sverige.»
Men detta gäller bara i ett avseende: arbetsmarknaden. Valets huvudfråga var jobben. Trots högkonjunktur är den dolda arbetslösheten i Sverige mycket stor. Det är något som den socialdemokratiska regeringen gjort allt för att tysta ner. Det gick så långt att LO-utredare med 18 års anställning sa upp sig i protest. Jan Edling visade förra året i en studie att den verkliga arbetslösheten var över 20 procent. LO vägrade att publicera den.
Socialdemokratin försökte ge bilden av att arbetslösheten inte var något problem. Det fåtal som är arbetslösa kommer snart att kunna ta ett arbete, sa man.
Den borgerliga alliansen gav en helt annan bild av stort utanförskap och misslyckad arbetsmarknadspolitik. Upp emot 1,5 miljoner personer är arbetslösa. Och deras budskap var att alla som kan och vill arbeta ska få arbeta.
Socialdemokraterna svarade märkligt nog med att hävda att höga bidrag till arbetslösa var den viktiga frågan och att de borgerliga sviker de svaga. Alliansen vill sänka skatten för låginkomsttagare och samtidigt sänka bidrag vid arbetslöshet, så att det blir mer lönsamt att arbeta.
I denna valets huvudfråga stod ett tillväxtperspektiv mot ett bidragsperspektiv.
Och de borgerliga vann. Stort.
Det framgick inte minst i de Vallokalsundersökningar som SVT gör vid varje val och där cirka 10.000 enkätsvar ingår. Bland förvärvsarbetande, alltså de väljare som har arbete, minskade socialdemokraterna från 39 procent till bara 29 procent. Samtidigt ökade man inte bland de arbetslösa, utan låg still på 42-43 procent. Inte ens de arbetslösa övertygades om att socialdemokraternas bidragspolitik var bäst för dom.
Om det fanns en nerv, utmaning och engagerad samhällskritik i arbetsmarknadspolitiken, så saknades den helt i välfärdsfrågorna. Där var den svenska valrörelsen väldigt lik den norska förra året, så som jag uppfattar det. Alla partier var för välfärdsstaten. Och alla partier var beredda att bjuda över varandra i nya satsningar på skola, omsorg och sjukvård.
Fredrik Reinfeldt punkterade dock hela debatten med att säga att alliansen kommer att satsa lika mycket på välfärdstjänster, hur mycket socialdemokraterna än skulle komma att lova under valrörelsen. Det var ett genidrag som fick slut på överbudspolitiken.
Skälet till att de borgerliga är beredda att satsa på välfärdsservice är det fenomen jag skrivit om i boken Frihet – Samtalen fortsetter, utgiven av norska tankesmedjan Civitas.
Jämfört med USA använder Sverige en betydligt mindre del av medborgarnas konsumtion till mjuka servicetjänster som sjukvård, skola, pensionssparande mm. Detta eftersom vi i de nordiska länderna i huvudsak låter dessa tjänster finansieras via skatter och politiska beslut. I USA väljer människor att frivilligt satsa sina (lågt beskattade) inkomster i försäkringar för att säkra sin trygghet. Efterfrågan på trygghetstjänster stiger snabbt med ökad levnadsstandard. Betydligt snabbare än efterfrågan på materiella ting. Man kan ju inte ha hur många bilar och bostäder som helst.
När marknaden är fri, som i USA, prioriterar människor välfärdstjänster betydligt högre än vad politiker gör i skattesamhällen som de nordiska.
Här har vi en orsak till att så många i våra länder är beredda att betala världens högsta skatter: man utgår från att välfärden måste gå genom staten. Då är man beredd att lägga mer här.
Därför tog Fredrik Reinfeldt och alliansen inte strid om välfärdsfrågorna i denna valrörelse.
En tredje viktig faktor för valutgången var att de fyra borgerliga partierna för första gången i svensk historia utgjorde ett samlat regeringsalternativ, kallat Allians för Sverige. Under två år har man utarbetat nästan 20 program och rapporter. Och till mångas förvåning – även min egen – lyckades man hålla sams också under valrörelsens intensivskede.
Alliansen framstod som ett nytt, fräscht och trovärdigt regeringsalternativ. Och det ställdes mot tre splittrade vänsterpartier.
Är det inte så att vi här ser likheter med Norge? Fast då med ett samlat lag på vänstersidan under ledning av Jens Stoltenberg. Han erbjöd ett trovärdigt regeringsalternativ genom att i förväg tala om vilka partier han skulle regera med. Allt medan den borgerliga regeringssidan i Norge är splittrad.
I Sverige borde vänstersidans tre partier kunnat uppvisa en samlad bild – man har ju gjort om många statsbudgetar. Men man valde att inte göra det.
Ytterligare en aspekt som jag tror var viktig för att undergräva socialdemokraternas trovärdighet som handlingskraftig regering, även om den inte förekom i medierna under valrörelsen, var tsunamikatastrofen. Där fick sig socialdemokraternas image som regeringsdugliga en svår smäll. Ja, den föll i bitar. Man framstod som velande, osäkra och som man ville smita från sitt ansvar. Den mycket speciella aura som Per Albin Hansson skapade åt socialdemokraterna i 1930-talets början försvann. Partiet blev ett bland de andra.
De svenska borgerliga partiernas upplägg fick sammantaget socialdemokraterna på defensiven. De visste inte hur de skulle reagera. «Högerspöket» fanns inte mer – ett spöke som socialdemokraterna alltid haft stor nytta av och alltid vunnit emot i debatten. Socialdemokraternas starkaste gren, konfrontation mot borgerligheten, blev en allt löjligare skuggboxning med Göran Persson som ende deltagare.
Den socialdemokratiska defensiven förstärktes av att Göran Persson upplevdes som trött och arrogant, samtidigt som partiet inte släppte fram några andra att ta debatten. Man kan nog också hävda att många väljare var trötta på Göran Persson.
Alliansens upplägg gjorde att de vann centrum i svensk politik. Mittfältet. Vi talar inte så mycket om det i Sverige, säger professor Hans Zetterberg i sin valanalys. Men i alla val i alla demokratier är mittfältet nyckeln till valseger. Och de svenska socialdemokraterna har historiskt sett varit extremt skickliga att fånga upp detta mittfält. När arbetarklassen minskade lyckades man med ett konststycke få andra gott hem med: Genom att hårt beskatta medelklassen och sedan lova dem statliga tjänster, framstod partiet som värnare av medelklassens intressen. Man har proletariserat tjänstemännen i Sverige, vars nettoinkomster är lägre än i andra länder.
Men den här gången blev socialdemokraterna försvararna av den minoritet som lever på – och vill leva på – bidrag. Genom sitt bidragsförsvar förflyttade man sig från mitten ut på vänsterkanten.
Om man lägger samman dessa fem aspekter och sätter in årets valrörelse i ett större perspektiv, hur kan man då tolka årets valrörelse?
Två historiker, Urban Lundberg och Klaus Petersen, hävdar i tidningen Axess att socialdemokratins förlust beror på den brittiske sociologen Anthony Giddens, som i 1990-talets lanserade «den tredje vägen» där arbetarpartier borde acceptera en väg mellan kapitalism och socialism. Detta tänkande låg till grund för Tony Blairs framgångsrika regeringsövertagande från Tory i Storbritannien. Också Tysklands socialdemokratiske kansler Gerhard Schröder tog till sig budskapet och talade om «Den nya mitten». I Sverige genomförde Göran Persson en rad besparingar och liberaliseringar under andra halvan av 1990-talet för att sanera statens ekonomi. Man började också tala om tillväxt och goda villkor för företag.
Historikerna skriver:
«Måhända är det för tidigt att sia om huruvida detta [svenska socialdemokratins valförlust] också är slutet för Giddens tredje väg? Klart är i alla fall att den strategiska öppning mellan nyliberalism och klassisk socialdemokrati som Giddens och hans epigoner anvisade i mitten av 1990-talet i själva verket öppnade dörren för en nyförlöst centrum-höger … De nya moderaterna går inte att föreställa sig utan Göran Perssons uppgörelse med de gamla socialdemokraterna.»
Jag håller inte alls med dem. Labours och socialdemokratins tredje väg är ju ett pragmatiskt resultat av verklighetens förhållanden. Det gick inte längre att upprätthålla regleringsmonopolet när nationalstaten på det ekonomiska området ersattes av globalisering. Politiken förlorade mycket makt när ekonomin blev internationell. Varje land kunde inte bara se till inrikespolitiska förhållanden, utan man var tvungen att anpassa sig till en större värld. Då fungerar inte hemsnickrade socialistiska regleringar längre. Jag ser inte vad socialdemokratins alternativ skulle varit. Stänga gränserna? Välja Nordkorea som föredöme?
Nej, självklart var vänsterpolitikernas mittensväng något de tvingades till, inte något de önskade. Sedan gav Giddens dem en slöja av ord, ett fikonlöv, så att de på ett tjusigt sätt kunde beskriva reträtten som något offensivt.
Jag ser inget samband mellan vänsterns närmande till mitten och den mittenpositionering som borgerliga partier nu intar.
Man kan säga att socialdemokratin på grund av sin socialism snabbare tvingades ta itu med den allt större skillnaden mellan ideologi och verklighet. De borgerligas värderingar ligger mer i samklang med de globala förändringarna, därför har de sturskt hållit fast vid dem. Men de har blivit hårt slagna i huvudet av en annan verklighet: väljarkårens ovilja att acceptera den nya tidens villkor, väljarkårens starka längtan efter trygghet.
Socialdemokratiska partier hade sina skäl till att förändras, de borgerliga andra.
Jag tror helt enkelt att det regeringsalternativ vinner som ger svar på de problem väljarna uppfattar som problem.
Här har den borgerliga sidan haft det besvärligt eftersom man givit svar på problem som väljarna inte anser är problem. Avreglering och stora skattesänkningar har inte accepterats.
Samtidigt har socialdemokraterna uppfattats som problemfixare av angelägna frågor: utvecklad social service.
Det som hände i Sverige i höst var att väljarkåren började uppfatta arbetslösheten som ett allvarligt samhällsproblem, ett problem som riskerar att undergräva välfärden om den inte åtgärdas. Därför var man beredd att lyssna till de nedtonade och mindre radikala avregleringar och skattesänkningar som de borgerliga föreslog.
Samtidigt uppfattades socialdemokraterna inte längre som några problemlösare, utan som problemförnekare.
Det handlar helt enkelt om vilken verklighetsbild väljarna ser, och vem som har rätt politik för den.
Okej, med denna bakgrund, vilka blir mina svarar på de inledande frågorna?
Mitt svar är att de borgerliga vann denna gång i lite högre grad på sin egen agenda, än på att väljarkåren ville bli av med Persson. Det ger ett bättre utgångsläge än förra gången, 1991. Då vann de borgerliga enbart på grund av att väljarkåren tröttnat på socialdemokraterna.
Denna gång har de borgerliga ett förändringsmandat. Ett försiktigt, mycket försiktigt, sådant, men ändock.
Och det är viktigt. För nu pressas den borgerliga regeringen att uppfylla sin agenda: SE TILL ATT JOBBEN KOMMER.
Somliga menar att detta löfte inte kan uppfyllas med de marginella förändringar i systemen som den borgerliga alliansen föreslagit. Och att det därmed blir regeringens fall.
Jag håller med om att här finns en motsättning. Det krävs betydligt större systemförändringar för att skapa nya jobb i Sverige än alliansen gick till val på.
Men för mig är detta rena lyckokastet! Och det är min huvudpoäng här idag. Vilket löfte är viktigast? Att bara genomföra de marginella förändringarna man presenterat – eller att nå målet om fler jobb?
Svaret är givet. Jobben är viktigast. Och räcker inte de marginella förändringarna har Fredrik Reinfeldts regering mandat att vidta större och mer genomgripande förändringar. Man har svenska folket med sig när det gäller problembeskrivningen. Då är det också möjligt att förklara varför mer avregleringar och lägre skatter är nödvändiga. För att skapa jobb!
Så jag är optimistisk. Hanterar den nya regeringen sin politik lika skickligt som man genomförde valrörelsen kommer man att både vinna nästa val och samtidigt genomföra en mer liberal politik än man gått till val på.
—
Dick Erixon var tidligere ansatt i Timbro, lederskribent i Finanstidningen, og aktiv i Centern – nå uavhengig debattant og konsulent. Han har også en av Sveriges mest innflydelsesrike blogger.
